Nu när man själv går utanför som vuxen så är det inte alls som man trodde. Vuxenlivet är fullt av stress och måsten. I alla fall i mitt läge då jag inte bor hemma hos föräldrarna längre och flyttade ut ganska snabbt efter studenten. Först var det massa stress om att hitta jobb, sen om att pengarna knappt räckte till, hushåll som skulle hinnas skötas medan man bar på ett litet barn osv. 

 

Nu bor jag som ensam vuxen med 2 barn i hus. Barnen ska ha sitt, huset sitt och båda katterna ska ha sitt. Det finns liksom inte tid för m.i.g längre. Klockans timmar är för få så jag hinner inte med allt. 

 

Det händer förstås att jag ber om barnvakt ibland för att komma ikapp med tvätten eller för att få ta en efterlängtad dusch. Men det är sällan jag ber om hjälp. Jag är en person som vill klara mig själv och inte vara beroende av andra. Det resulterar dock i att man är nära att gå in i väggen. 

 

Just nu känner jag att dagarna flyter in i varandra. Jag har ingen kontroll på varken de ena eller andra. Det är jobbigt för mig då jag har ett väldigt stort kontrollbehov, lite för stort egentligen. 

 

Jag flyr ofta hemmet för att tiden ska gå fortare då barnen oftast samarbetar bättre när vi är iväg. Nu börjar jag dock känna att jag aldrig är hemma eller har tid att färdigställa hemmet. När jag åker iväg tänker jag ofta i fm och em. "I fm kan vi vara iväg en stund så har jag tid att göra lite måsten i em". Det slutar oftast med att antingen kommer vi hem senare än planerat och väljer tv-paus för att vila och koppla av lite. Eller äter man lunch och blir trött utav det och gör då samna sak och kollar på tv. Man kommer liksom aldrig igång. Ofta vill lillebror sova i famnen och kan vara svår att lägga ner. Man är fast där i soffan och tiden rinner förbi.

 

Enda sedan jag kom ut i det verkliga vuxenlivet har jag börjat längta tillbaka. Jag vill tillbaka in bakom skolans fönster, tillbaka till tryggheten och tillbaka till rutinerna.

 

Men ibland måste man våga gå utanför sin trygghetszon. Våga hitta nya rutiner. Jag kommer antagligen inte tycka och tänka likadant om några månader. Jag måste bara hitta mig själv och skapa en ny trygghet och nya rutiner.

 

Den som väntar på något gott..